Promenerade i vårsolen häromdagen efter jobbet. Väl inne i en tidnigskiosk när jag skulle köpa frimärken börjar en man prata svenska med mig. En 45-ish kuf som tydligen har bott i Falun under några år. Han frågade fascinerat hur det kom sig att jag befann mig i Paris. Glatt svarade jag att jag inte riktigt visste, men att jag trivdes som fisken i vattnet. Kanske är det exakt så man ska känna, inget mer, det räcker så?
Vart jag än tar mig till fots från Madeleine, där jag jobbar, slår det mig hur underbart vacker staden är. Magnifik. Alla smågator, alla fantastiska byggnader. Ja, jag ska sluta tjata, men kom hit och se! Nu förstår jag vad det är som har hållt mig kvar så länge- den underbara känslan när solen kommer fram och det är VARMT. Nu stundar sista tiden med Frida innan hon åker hem. Sorgligt men sant. Fats jag tycker att vi har hunnit utnyttja vår tid här riktigt bra. Mysmiddag på restaurang igår, trevlig "afterwork" med mina kollegor (frida med på ett hörn) och planerna som återstår. Inte läge att sörja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar