Inne i en jobbperiod

Det blir så ibland, att jobbet tar över livet procentuellt sätt. Jag trivs fortfarande med kollegorna, men ibland komme den där tradiga jobb-känslan tillbaks från forna dagar. Kanske är det jag sysslar med för likt mitt tidigare liv? Franska köksord har jag ju lärt mig nu, inte heller så stimulerande del av vardagen längre. Vad är det jag söker då? Jag börjar inse att min tid är kommen- det är dags att ta tag i sig själv- börja sikta mot en riktig karriär! Är det idag jag ska söka till universiteten tro? Gårdagens trevliga årgång-90-svennarbosattaiParis-fest hemma hos kollegan Anna gav mig en tankeställare. Det är ett tag sen man tog studenten trots allt!

Gänget samlat igen!

Boeuf Bourgignon gratis med ölen! Jajjemen. Cordo en torsdagkväll med alla mina vänner i Paris. Ack så länge sen sist! Frida hann träffa alla en sista (?) gång innan hon lämnar oss. Min känsla igår var obeskrivlig. När hjärtat sådär bubblar över av ren lycka, när man är i goda vänners lag, då mår jag gott! Och nostalgin infinner sig självklart med allt detta..

Nykär i staden - tecken

Promenerade i vårsolen häromdagen efter jobbet. Väl inne i en tidnigskiosk när jag skulle köpa frimärken börjar en man prata svenska med mig. En 45-ish kuf som tydligen har bott i Falun under några år. Han frågade fascinerat hur det kom sig att jag befann mig i Paris. Glatt svarade jag att jag inte riktigt visste, men att jag trivdes som fisken i vattnet. Kanske är det exakt så man ska känna, inget mer, det räcker så?

Vart jag än tar mig till fots från Madeleine, där jag jobbar, slår det mig hur underbart vacker staden är. Magnifik. Alla smågator, alla fantastiska byggnader. Ja, jag ska sluta tjata, men kom hit och se! Nu förstår jag vad det är som har hållt mig kvar så länge- den underbara känslan när solen kommer fram och det är VARMT. Nu stundar sista tiden med Frida innan hon åker hem. Sorgligt men sant. Fats jag tycker att vi har hunnit utnyttja vår tid här riktigt bra. Mysmiddag på restaurang igår, trevlig "afterwork" med mina kollegor (frida med på ett hörn) och planerna som återstår. Inte läge att sörja!

Galleri Pascal

Livet rullar vidare efter en hektiskt helg

Så var man på fötter igen. Jag har fått mycket hjälp på traven ska jag meddela. Alla fina människor som hörde av sig i kritiska tider- man känner sig så älskad så :) Och lilla mamma som lyckas ha stenkoll på mig trots avståndet. Jag mår bättre och blir allt starkare! Såren är som borttrollade, hur kunde de läka så fort?? Idag var dessutom första dagen på jobbet sen den tumulta helgen. Skönt att kicka igång det verkliga livet.

Julia kom förbi med croissanter i måndags. Det blev en fika i solskenet. Och igår kom Rosanna förbi med macarones, så vi fikade länge och väl. Mysigt mysigt. Borde jag hospitaliseras oftare? Nej! Nu räcker det för ett bra tag framöver! Så till den oficiella nyheten: Frida ska tyvärr lämna mig i Paris, men in kommer Rosanna. Skönt för min kära vän att kunna åka hem med gott samvete! Spännande ska det bli. Njuter tills vidare av Fridas sista tid i staden.

Dags för livstecken!

Ja, som många redan tycks ha hört har jag precis varit med om en liten olycka. Jag var ute och roade mig med mina govänner på en bar, och så när det var dags att besöka damernas så gick saker och ting inte riktigt som de skulle. Jag föll tydligen nerför trapporna, och av skadorna att döma, med ansiktet före. Själv har jag inget minne av det inträffade, som tur är, inte heller av att ambulansen förde mig till närmaste sjukhus. Det är på sjukhusbritsen som jag först återfår minnet och konstaterar att Käbi känner om mina tänder sitter där de ska. Smärta är inget jag kommer ihåg från den kvällen, men förvirring och minnesluckor. Det blev en natt på sjukhuset.

Numera ser mitt ansikte ut som hade det åkt på redigt med spö. En panda som gått lös i sminkväskan, det är jag det! Men en massa tur, det har jag haft, och allt börjar sakta läka. Kanske är jag redo för världen snart igen. Och minnesluckorna tackar jag gudarna för, inga trauman här inte! Men förhoppningsvis några lärdomar klokare. Tack Frida, Sara och Käbi för era insatser. Hoppas ni hade en trevlig helg trots allt!

Sen när blev kl11 att vakna i ottan?

Jag kan påstå att jag gillar livet i Paris. Det går ingen nöd på mig inte. Nu är Käbi och Sara på besök, en alldeles utomordentlig kombo. Alla känner alla lite grann, och vissa känner varann alldeles jättemycket. Härligt! Vår första kväll tillsammans firade vi på Le Tribal Café med gratis moules frites. Igår tog vi oss till Marais (törs säga att det är första gången jag verkligen besöker kvarteret som sådant!!) Mumsig glass på Käbis gamla hak Amorino och ren njutning vid åsynen av de gamla gränderna.

Mina jobbtider blir bara mer och mer udda. Ibland jobbar jag innan mänskligheten stiger upp. Ibland kommer jag hem när de festar som bäst. Barnvakts-sysselsättningen går som på räls me de små änglarna, och fort går tiden också. Igår blev jag kvar till halv tolv- alltså, raka spåret till en hemmafest där jag inte hann mer än göra en piruett på dörrmattan så var det dags att dra vidare. Trots mina 0,00 promille alkohol i blodet var jag otroligt glad i hågen och redo för en upptäcktsfärd bland natthaken. Även fyllemonologer kan vara givande att lyssna på :)

Och en sak till: Jag har hittat Ställ-ET! Carwash! Äntligen ett sjysst ställe där de spelar allt annat än senaste hits! Nu mår jag! Ett samtal med en goding och ett telefonnummer senare tog vi taxin hem för den blygsamma summan 6,80 e ! Sover man gott sen eller? Det tror jag det!

när viljorna skingras

Just nu syns ett mönster hos de flesta som jag umgås med. Vi är lite vilsna i själen. Dåtid, nutid, framtid. Japp, det är precis där jag befinner mig snart- vid vägskälet i mitt liv. Det är jag som dramatiserar det hela, jag vet. Men just nu när min sambo befinner sig i något av en liten svacka blir det hela lite mer tydligt. Vad vill vi med våra liv? Måste man ens veta det?

Jag passar på de svåra frågorna och går över till något lite mer greppbart..

Hörde en spontan reaktion ute i vårsolen idag. Ca 25-30 polisbilar (=en hel boulevard full!) ven förbi med blåljus och sirener. En spanjorska utbryter:

Treinta coche (30 polisbilar??) Que cogno, Zarkozy?!

Vad jag trodde mig kunna urskilja ur det hela, Zarkozy, vilket nöt?? Kan bara instämma!

Sånt som gör en glad

[På metron kl.06.40 påväg till jobbet]

Man i 40-årsåldern ställer sig upp och ska kliva av vid kommande station. Vänder sig mot mig och säger leende:

" Mademoiselle, vous avez un très joli visage. C,a me
fait grand plaisir de voir un tel visage à cette heure du matin! Je vous
souhaite une bonne journée! "

Denne man tyckte alltså att det var en ren fröjd att se ett sådant vackert ansikte så tidigt på morgonen. Smickrande! Även om han möjligen sprider sådan spontanitet kring sig ofta så kan jag i alla fall medge att det inte händer mig varje dag. En guldkantad morgon, javisst :)

Näste man till rakning

Yes, nu är Fridas prins här på besök. Gud så trevligt. Bara för det är man krasslig ikväll och måste stanna hemma. Men börjar man 7 på morgnarna så kanske det är helt ok? Imorgon får vi ta igen det om jag lyckas kurera mig lite. Våren står verkligen i dörrkarmen nu, inte långt kvar. Jag har ägnat en del tid till museibesök på sistone- perfekt fritidssyssla. Kanske att jag tar tag i min sömnads-dröm också; funderar på att gå med i någon slags syjunta. HAH!

Hur som helst, sol på er gott folk!