NU

..börjar vemodet komma ikapp en..

När möss och råttor får en på bättre tankar!

Befann mig vid en hylla på dekorationsavdelningen på Carrefour när plötsligt - en mus ?! Javisst, den hoppade bokstavligen ner från hyllan och kilade vidare bland kunderna. Jag slapp undan med en flämtning. Annat hade det minsann varit om lilla Zara hade varit där. Ett litet leende på läpparna måste medges.

Tidigare idag på tvätteriet, där jag var och satte upp annonser om gitarren min som ska säljas, började en gammal dam att prata glatt med mig om livet. Vi kom in på diskussionsämnet barn och jag fick frågan: "Har ni några barn?" Underligt, jag har aldrig ens sett mig själv som vuxen. Happ, dags att tänka om alltså? Inga barn än i alla fall!

"Allez, venez à Bois-Colombes!"

Ja precis, det var där jag bodde för 6 månader sen. Där hamnade vi igår, jag och Rosanna. Udda med ännu en resa tillbaks till dåtiden. En kväll som påbörjades med en vietnames (mat) i Belleville tillsammans med Helena, kollegan, och som avslutades i gamla hoodsen med min colocataire.

Idag fick till sist se Château de Versailles, även om jag aldrig var inne i själva slottet. Det kanske man kan överleva!

När säcken knyts ihop

Det mesta börjar kännas som en slutkläm- praktiskt nog. Franska vänner förr i "exil", nu åter på hemmaplan i Paris. Gamla kollegor som dyker upp på mitt nya jobb. En välbekant plats någonstans i stan där jag en kväll för länge sen tog en taxi med två italienare och... Kanske är det så att det är man själv som inbillar sig när saker och ting har nått sitt slut? I så fall tackar jag för försvarsmekanismer. Ärligt talat ska det bli kul att komma tillbaks till Stockholm. Du ska veta hur saknad du är gamla vän.

Galleri Pascal - kvalitetstid

Överstylad Barbie?!?

Javisst ja, jag glömde visst en liten detalj: man går inte i halvsofta kläder till en frisörsalong i centrala Paris. Då kan man nämligen råka gå därifrån med en frisyr à la Hollywood, som inte alls passar med outfiten. Sen när slutade uttrycket "au naturel" att existera, och var summan 15 [kÄAnz] euros uttänkt eftersom hon med utländsk brytning uttalade det [kAñ] (=qu'un ~endast en) Klippet blev 54 euro dyrt!!

Le CAB

Helkväll igår med middag och förfest hos mig tillsammans med Catherine till sköna toner av kära gitarren. Vi dansade loss på det myllrande dansgolvet på CAB bland alla festglada människor. Och som alltid när man inte har lust att avsluta kvällen riiiiktigt än, så kommer någon med idén om efterfest, och det bar av hem till en lya - faktiskt inom gångavstånd från där jag bor! Sicken lycka! Nu har jag ett event mindre på listan att checka av! Katching!

Ännu en vecka gången

Ja, tiden rusar. Nu är frågan, hur ska jag kunna hindra den lite? Har jag för kul kommer dessa veckor kännas som en helg, och har jag för tråkigt så kommer de inte vara minnesvärda. Dilemma! Den här veckan var det picknick vid Seine med gamla kollegorna, skönt att se bekanta ansikten, och igår var jag på Louvren med Remi och sedan på Opéra Garnier tillsammans med Catherine. Jag som älskar balett! :D Oh så vackert och vilken underbar musik spelad av orkestern. Kan det bli mer rätt stad?

Alltså, det som återstår att upptäcka:

-Château de Versailles

-Monets hus (med sin gudalika trädgård)

-Le musée de la mode et textile

-Le Cab

-Workshops i syateljén

Det ska bli ett sant nöje!

samlar intryck

Syster på skype, det lilla man får veta mellan omgångarna om hennes liv i USA. Helena väl hemkommen, väl saknad. De andra godingarna som jag intet nytt hört av på lääänge. Ensam utlänning på den nya restaurangen, intressant. Idag var en sån dag som jag beslöt mig för en hel eftermiddag för mig själv, en långpromenad i solen. En lugn kväll framför datorn. Andas

Une coupe de champagne

Mais oui! La vie, c'est la fête! Två glas senare sitter jag hemma och är omtumlad. Syster har varit här, jag har varit i Stockholm på besök, sen var det Nicki och Rebecca, och nu senast Helonis. Här kan jag sätta punkt för detta maraton. 1,5 månaders konstant underhållning! Jag menar då det. Lyckligtvis fick Helena åka med sitt flyg trots komplikationer.

Nytt jobb alltså: restaurangen är superfin, AC i all sin härlighet, sköna kollegor, nya rutiner. Den här månaden kommer att gå undan. 4 veckor återstår och jag har tagit mig in på det slutgiltiga upploppet. Italienarna har åkt hem- även om en av dem fortfarande finns kvar till min förtjusning. Denna sista månad ska bli något alldeles extra. Det har jag bestämt.

C,a bouge!

Houlà! Non-stop, det är vad som gäller. Jag vet, jag vet- det är fanimej därför som jag alltid är sjuk! Men är det så konstigt då när det ena veckan råder novemberväder med ljuva 6-12 grader, och veckan därpå blir obarmhärtiga 35(37?!) grader?? Nej, tänkte väl det! Med kikhosta och konstant svettig fortsätter jag mitt liv här. Helena är på besök och det är otroligt trevligt ska jag säga dig!

För ca 4 dagar sedan:

Chefen: Emilia, ska du sluta hos oss på Cojean?!

Jag: Euuuh, jaaa, det har jag ju sagt, fast det dröjer än.

Chefen: Ja, men inte nu i veckan va??

Jag: Neee, vaddårå?

---senare samma dag:

Chefen: Just det, fröken Paananen, jag har glömt att säga det till dig.. Du ska bli överflyttad till den nya restaurangen och ska medverka på nyöppningen!

Jag: Jaså, ojdå! Närdå?

Chefen: Nu på torsdag. Det var därför du inte var med på "planningen" (?!)

[Framförhållning tack?]