Omtumlad tjej

Det känns som juldagen brukade kännas när man var liten. Man längtade och längtade, det var underbart, och så var det över.

Det som har hänt är det bästa på ofantligt länge, bäst hittills i Paris till och med. Mina vänner har åkt hem och lämnat mig kvar i min vardag. Det är inte helt ute med mig, men tomheten är påtaglig.

Var ska jag börja? Kan jag sluta? Borde jag ens börja?? Jag vill ju få med ALLT!

Nicki kom på onsdagen; jag letade efter en blondie och hittade en nybliven brunett!! Snyggare än någonsin, och OJ vad jag var glad att äntligen se en kär vän! Kvällen ägnades åt utgång med svennar, jag och Rosanna (gamla klassen) med våra respektive vänner. Dans för hela slanten för första gången på väldigt länge.

Sen var det Fridas tur att anlända. Som jag hade saknat hennes vackra ansikte! Äntligen återförenade, kändes nästan som första gången sen Aix. Det blev till att konka resväskan raka spåret till Bastiljen, barhäng passade för första kvällen.

Andra dagen; underbart solsken i Montmartre, jag förbättrade mina intryck av stadsdelen, promenader, fika, uppdatering. Tornet Eiffel efteråt såklart. Det kunde Frida inte missa heller! Restaurang med mina italienska vänner, vad kan passa bättre?

Tredje dagen; Fridas favoritintresse (det här hade jag planerat in i smyg sen läääänge) loppmarknader för hela slanten. Och slantar blev det, men det var det värt! Det regnade lite på oss dessvärre. Vi värmde oss på ett fik i sällskap med mina franska vänner, kulturutbyte hej! Middag hos mig med min roomie, ännu mer kultur-mélange! Och slutligen en helkväll i Paris nattliv. Nu har jag fått mig en inblick i Paris utbud. Inte illa! :)

Fjärde dagen; dags för frojken att packa ihop, ofattbart! Hon skulle alltså lämna mig på riktigt!! Och som ett skänk från ovan kom vi på i tid att vi inte hade- just det- tid till övers. "Kastade" av Frida vid bussen, lyckligt medvetandes om att vi ses igen om en månad. Samma kväll joinade jag Nicki och Liin för en ost-och vin (även kallad chips, godis, film, gott gott..) kväll, hehe. Mysigt och fanimej behövligt!

Sen var det dags även för lilla Nicki att fara hem. Ett minst sagt hjärtskärande dygn för min del! Och så var det tomt...